En lycklig och litterär karaktär

Just nu är min mamma och besöker bokrean. Hon står säkert i mitten av butiken, någonstans mellan romanernas och biografiernas ursprungliga platser. Just nu är det säkert några andra slags böcker där, kanske historieböcker eller några engelska pocket som reas ut till oförskämt låga priser som till och med en törstande student kan tänka sig spendera åtminstone större delen av sitt CSN på. Min mamma står säkert där och svettas och svär lite för sitt inre att den där extra tröjan absolut inte behövdes när man står och trängs med resten av Ulricehamns befolkning inne i landets mysigaste, men därav inte rymligaste, bokhandel. Hon tänker säkert att det är i sådana lägen man borde vara åtminstone lite berättigad att skada den där odrägliga kvinnan jämte henne som dagen till ära sprutat på sig extra mycket av den där osmakliga parfymen vars doft fyller varenda näsborre till bredden. Mamma sänder säkert en extra ond blick till mannen som verkade tänka tanken att göra en antydan till att gå före henne i kön, mamma tänker säkert att han bara skulle våga, att hon minsann känner en och annan polis - och säkert någon torped också för den delen, eller åtminstone någon som skulle kunna repa hans bil om han fortsätter att eventuellt tänka tanken. Framförallt är mamma nog så fokuserad på att vara irriterad, hitta de bästa böckerna och trycka ihop sina ögonbryn i all sin arga karaktär för att missa hur hennes gamla elever faktiskt försöker säga hej till henne.

Där är mamma och njuter. Insuper dofter av svett, odrägliga parfymer, gör onödiga och förhastade köp och har det alldeles, alldeles underbart. Och så sitter jag här i all min misär med 475 ord kvar innan jag är befriad från denna tortyrens hemtenta. En text kvar att granska. En text med en metod jag inte förstår. En text som är bra och därmed sjukligt jobbig att granska.

När jag istället kunde vara hemma. När jag kunde fått stå bakom disken, svettas, njuta av att någon öppnar dörren och delar med sig av de 15 minusgraderna som finns på andra sidan av den K-märkta dörren, höra min egen mage kurra kopiöst av hunger när en kund med en kundkorg fylld till bredden säger att han visst hade förbeställt lite böcker också som tvingar mig att springa ner till fängelsehålan i källaren för att upptäcka att definitionen "lite böcker" var fem papperskassar som jag uppenbarligen ska bära upp för trappan på egen hand - och snabbt ska det gå. Hade vi ens så många olika titlar, skulle jag tänka då, ta ett djupt andetag, fundera på när jag sist svimmade på jobbet, hugga tag i kassarnas handtag vilka verkar kunna vara inne på att spricka när som under färden upp till butiken och så skulle jag ha det alldeles, alldeles underbart.